Jag suckar. Exakt nu när jag såg på den blinkande markören suckade jag. Det var en suck med många tankar i en.
Men jag säger bara.
Jag är där jag är, och det är bara att fortsätta. Börja på nytt. Pröva nytt. Starta om. Kvälja impulsen om att ligga i soffan med armen dinglandes och ipaden på golvet (ni vet, sådär så att man till slut får ont i käken och börjar bli obekväm) och titta på Vänner och Special Victims Unit och läsa romantiserande böcker om livet som bara är för just böcker.
Ta tag i kragen, söka mer, laga mat, klä på sig. Huvudet högt. Eller hur?
Jag lider trots allt inte av någon depression. Än. Så det ska ju inte vara omöjlgit.
Nu lutar jag mig tillbaka i soffan. Trummar fingrarna i soffryggen bakom mig. Till höger om mig tickar kylen som en diskmaskin, till vänster ljudet av en förbipasserande spårvagn. Framför mig i sovrummet sover norrmannen.
Jag är ju trygg här, trots allt. Trots mitt enorma hat för den här staden. Men just här, är jag trygg. Och här börjar jag om igen. Jag ska hitta mig själv, snart. Ni får vara med.
Vi hörs snart igen.
(I’ve been lost, but I’m trying to get unlost. I want to find myself in this boring mess of a life I’ve made. I’m starting new, come with me. I bet it’ll be slow and uninteresting, but someday it might have been worth the while.)











